Det här med att vara småbarnsförälder är verkligen speciellt...

De första dagarna vaknade jag flera gånger på natten bara för att se om han andades, eller var hungrig.
Man tror att om man klarar av förlossningen så är småbarnslivet en "piece of cake", sanningen är dock en annan.
För min del så såg jag framför mig mysiga mornar med amning och mys. Även om jag visste att det skulle bli tufft oxå, men inte på vilket sätt.

Det är en jättechock den dagen du kommer hem och ska ta hand om den där lilla parveln som bara kan skrika,äta, sova, bajsa och verkligen förtrolla dig med små små miner.
För min del är det tur att Vincent har världens bästa pappa, som tar över när man är sådär lagom pigg kl 3 på natten och sonen både kräks och bajsar.
Två nätter i rad har Vincent bestämt sig för att vara vaken ett par timmar så att både mamman och pappan inte får sova. Först mat, sen bajsar han lite, sen kräks han lite sen bajsar han lite till och sen kanske han är lite mer hungrig och nej då får han för mkt mat så han mår illa och inte sover för det. När vincent väl somnat till så spyr han upp allt han åt och det är bara för föräldrarna att leta upp en icke nerkräkad handduk (det är ont om sådana numera) och torka både kudde och lakan.

Men mitt i allt detta så är han ju det bästa som hänt oss!

Just nu ligger han bredvi mig i soffan och snuttar, armar och ben sprattlar till ibland och nappen rör sig då och då.
Han växer så det knakar, väger redan ca 4400 och är 54,5 lång.